bloggfyrtiotvå

Ungefär den meningen sätter ord på mina tankar just nu. Det är en viss ironi i att vilja visa så mycket för sin omgivning men få extrem scenskräck varje gång man får chansen. Det är svårt att ta plats när man känner sig som en myra och man har ungefär lika många positiva tankar om sig själv som Kicki Danielson i ett Hänt Extra reportage. Myran Kicki som vill erövra världen med sin myrsång. Trots detta lyder hälften av mina affirmationer ”stor i orden men liten på jorden” så varför kommer det inte ut genom min mun så som jag tänkt det?
Det är som att skrika ”Se mig! men blunda gärna medans ni tittar.
Jag finner ingen logik i det, och jag vet inte hur jag ska få bot på det här tisdagssyndromet som får mig att vilja sluta sjunga helt, så jag får väl helt enkelt gräva ner mig i en myrstack.



Till trots dagens nya affirmation

Jag ser allt som händer som fantastiska

 öppningar och spännande möjligheter



(Om ingen trampar på mig av misstag)

Igår kväll var jag i trevligt sällskap på Texas Longhorn. Ett litet ”hak” men ack så populärt. Fredagar och lördagar kan man inte beställa bord så man får ta sig dit och sätta sig i baren så länge, ta en hederlig Miller och vänta på ett ledigt bord. Det tog ca en timma, men det var verkligen värt det. Om du gillar steak och rejäla sådana så är detta stället perfekt. Men även den som kanske bara är sugen på ribs eller i mitt fall lamm, så blir man inte besviken. Där finns ett koncept och det kanske inte passar den som vill ha a la carte med vita dukar och tända ljus. Men om du gillar att bli rejält mätt och vill ha en bakad potatis till maten eller välfriterade pommes med den obligatoriska majskolven så är du på rätt ställe. Lammet kan ha varit något av det bästa jag har ätit och personalen känns familjär och kocken vet hur man tillagar en biff precis som du vill ha den. Jag har nu en favorit i Göteborg.

Jag vaknar upp, och är glad och pigg och det är lördag morgon. Sätter på kaffe och tänker att jag ska göra melodikrysset medan jag diskar så jag tar med datorn ut i köket och börjar fixa för en trevlig förmiddag. På två röda sekunder har min lyckade morgon bytt riktning då jag har satt kannan fel på kaffekokaren och allt kaffe rinner ut över fönsterkarmen, över sladdar, på kylskåpet, mellan plankorna i golvet och bakom elementet. Sakta börjar mitt humör också byta riktning och jag svär lite och vill banka huvudet i väggen. Jag gör ett nytt försök och ställer mig och diskar, men melodikrysset streamar inte som det ska så jag stänger av datorn. Jag lyckas i alla fall få till en trevlig English breakfast brunch som jag och min kille försöker njuta av, trots att kaffet till mjölken var näst intill slut och mitt kaffe hann bli ljummet. Jag lyckas bita mig själv tre gånger i kinden medan jag äter och samtidigt välter katten ner en orkidé i golvet, och jag är inte förvånad. Såhär är det ibland och jag kan bara tänka på ”Lagen om attraktion” det börjar med kaffe och det slutar med en blomma i golvet. Har någon läst boken The Secret så vet dom vad jag talar om. Nästa gång tänker jag prata mer om den boken men nu ska jag bara försök att överleva dagen. = )

Jag har skrivit klart mitt tal som jag ska hålla imorgon på retoriken, och jag är ganska nöjd om jag får säga det själv. Det är viktigt för mig att ha ett budskap när jag gör saker. Jag vill kunna känna att det finns en mening i allt jag gör som inte bara påverkar mig utan även andra. Det var nog därför jag ville börja skriva en blogg. Lite för att dela med mig av alla mina skenande tankar, men allra mest för att dela med mig av det som får mig att må bra, så att andra människor också kan må bra. Antagligen kommer jag lyckas med att få någon att må mindre bra också när de läser bloggen eftersom den kan tyckas full med pretentiös skit för den som inte orkar läsa om självhjälpsböcker eller tacksamhetslistor. Det gör mig inget så länge jag lyckas göra en person lite gladare. Även om den personen ibland kanske bara är jag.

Känner mig smått vilsen idag. Musiken är ju som tidigare nämnt en otroligt viktig del i mitt liv och det är den vägen jag valt. Men idag är det grått ute och inne, och jag sitter och funderar på om jag valt rätt? Eller om jag ens har valt det än? Det kanske låter konstigt, men jag känner inte att jag har med mig den viktigaste delen just nu nämligen hjärtat. Jag brukar ju älska att göra musik, att spela musik, att sjunga, men nu känner jag mig inte tillräcklig i det jag alltid har ansett vara mitt kall. Jag antar att det blir så när man börjar gräva i det och jobba med det på allvar. Man inser att man helt tiden kan bli bättre och detta får någon slags bakvänd effekt, och man känner sig istället usel. Lite som skrivkramp kanske. Man känner sig smått apatisk och ingenting man gör känns särskilt givande. Farlig känsla det där, men jag tror alla får den. Men tyvärr känns det som att effekten av att kämpa med något är att man får kämpa mer, och jag vill ju inte kämpa med musiken.  Den ska ju bara finnas där som en livsgnista.  

Laleh är en artist som jag ser upp till. Jag tycker hon är genialisk, och allra mest när hon skriver på svenska. Jag blir lite gladare när jag lyssnar på Bjurö klubb. Hon sjunger om en blåval på stranden som frågar henne” Vad ska det bli av dig?  Och jag kan inte låta bli att undra om inte alla känner så emellanåt.

 Ja vad ska det bli av mig?

David Batra var över förväntan faktiskt, från första minuten satt jag och skratta konstant. Jag var en aning nervös när vi skulle dit för vi hade platser på första raden på vänster sida så jag var lite rädd att man skulle bli tilltalad. Detta slapp vi dock, istället fick dom som satt längst fram i mitten bli bortgjorda, men detta måste jag tillägga var deras eget fel. Dom kom in precis när det började och detta såg ju David så klart, så de fick stå till svars. Varför kommer alltid de som sitter i mitten på bio eller konsert sist? det slår aldrig fel. Om man vet med sig att man har plats i mitten så ser man väl till att komma i tid. Men det är alltid så att när alla andra har satt sig och det är två minuter kvar så kommer "höjdarna" som jag kallar det, och då måste alla andra resa sig upp och låta dom få krångla sig förbi. Dessutom igår kom en hel rad som satt i mitten några rader bak nästan tio minuter för sent. Ett helt gäng klantade in där mitt i showen. Dom blev ganska häcklade med ska jag tillägga.
 
Åter till Batra som jag faktiskt numera tycker är en fantastisk rolig människa. Han blandade sin show med improvisation, där jag nästan tyckte han var roligast, men även dom roliga lapparna var ett ganska stort inslag. Dock fanns ett allvarligt inslag i han uppträdande där han satte sig på en stol och tog ner publiken på två minuter, då han blottade sig själv och en livskris för ca två år sedan som jag tror de flesta inte hade en aning om, då han fick Tinnitus och blev djupt deprimerad och trodde att han inte skulle kunna uppträda mer. Men han hittade glädjen i livet genom sina barn och återigen som jag försöker belysa med denna blogg, han hittade ett positivt sätt att se på livet. Detta tyckte jag var extra gripande, för man märker så tydligt i luften när människor blir obekväma och alla i salen satt nog dom två första minuterna och undrade när poängen kom, eller om han verkligen var allvarlig. Men det är denna ovisshet och denna chock som jag tycker är fantastisk hos vissa komiker som bl.a. Jonas Gardell som lyckas gripa tag i publiken och ta ner människor på jorden bara ett ögonblick. Ska ändå tillägga att efter denna allvarliga stund tog det ca en minut så hade Batra fått alla att börja skratta igen. 



 

Har varit dålig uppdatering av bloggen lite pågrund av ett två dagars ihållande migränanfall, men nu är det lite bättre och ikväll ska jag och min kära pojkvän gå på David Bartra på Lorensbergsteatern. Det ska bli trevligt. Jag läste lite i hans bok häromdagen som handlar om roliga lappar och felskrivningar. Om jag inte har helt fel så tror jag också han skriver en blogg om det. Lappar är kul, och lappar känns väldigt svenskt, allra helst i tvättstugan.

Dagens ordination:
En söndag, när det är vår i luften och man känner sig lite hänging. Gå ut och ta en promenad, det gjorde jag och min pojkvän idag. Vi gick ner till röda sten och gick längts kajkanten där. Vi var ute ungefär en timma. Promenader är medicin för själen.

Dagens citat:
"Meningen med livet är att vi ska vara lyckliga "
Dalai Lama

Jag vill idag igen påminna alla om hur skört livet är och hur allting kan ändras vilken sekund som helst. Ta tillvara på det och känn efter vad som verkligen är viktigt. När jag  var 12 år fick jag ett bokmärke av min lärare. Hon hade gjort ett varsitt till alla i klassen och på varje bokmärke stod det ett budskap. På mitt stod det, dröj inte med att beundra trädens blommor, en stormvind kan rycka bort dem under natten. Jag förstod inte innebörden av det då, men idag gör jag det och jag tycker att det är ett av de bästa råden jag fått. 

Jag tänker rekommendera ännu en bok idag. Den heter Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? och den är skriven av Nisse Simonson. Det är en bok som fick mig att tänka i andra banor. Simonson pratar i boken om tankens kraft och förmågan att tänka sig lycklig. Han använder begrepp som att tänka i dur istället för moll, vilket får mig som musiker att känna mig lite extra inspirerad. Det går tydligen att lära sig att tänka positivt, och det går att tänka om. Simonson tar upp utryck av bl.a. filosofen Epiktetos ”det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det” och även Shakespeare”there is nothing either good or bad, but thinking makes it so. Dessa tankar inleder han sin bok med och jag tycker det är sjukt bra. Boken är så ärlig och glad att man ler när man läser den. Det känns så självklart när man läser det, men varför är det då så svårt? Det verkar som att vi människor beroende var vi kommer ifrån ibland får inlärt från början att livet ska vara svårt, och att det är bättre att värja sig för det som kan hända istället för att leva lycklig tills det händer, om det nu händer. För jag tror att av alla dåliga oroliga tankar man någonsin tänkt så har nog faktiskt inte ens en tredjedel hänt, och kommer aldrig hända. Eftersom jag tycker denna bok är så bra så ska jag försöka ta några visdomsord ur boken varje dag.

"Det som händer i världen påverkar oss bara genom det sätt vi väljer att tänka kring det"

Jonathan Haidt i the happiness hypothesis

Årets Guldbaggegala leddes av Petra Mede som bytte klänningar hej vilt, och jag kan inte hjälpa det men jag har lite svårt för henne så jag blev besviken när jag satte på teven och såg att hon var värd. Jag som tänkte att jag då skulle blogga om bl.a. film har just insett att jag inte har sett en enda svensk film i år, och om jag ska få behålla någon slags karaktär är det nog dags att jag börjar se mer film. Här är i alla fall några av vinnarna i år.

Årets manliga skådespelare Joel Kinnaman för Snabba Cash

Årets kvinnliga skådespelare Alicia Vikander för Till det som är vacker

Årets regi gick till Pernilla August för Svinalängorna

Bästa manus gick till Lisa Langseth för Till det som är vackert

Hedersbaggen gick till Mona Malm

Årets film blev Sebbe och Biopublikens pris gick till Änglagård tredje gången gillt

Det längsta tacktalet hölls av Pernilla August som berättade om ett mejl hon fått av en kille som blivit djupt berörs av filmen Svinalängorna eftersom han själv hade en svår och tuff uppväxt. Hon sa att det var det bästa man kunde få och många i publiken satt i tårar när hon läste upp mejlet.

Årets sämsta filmbloggare är antagligen jag som höll på att missa Guldbaggegalan och inte hade sett en enda av filmerna som var nominerade.

Idag var vi ett gäng och tog en fika på det trevliga caféet Le pain Français. När man beställer en kaffe där får man en kanna. Det tycker jag är ganska trevligt, eftersom det svider hårt i plånboken när man ska ta en fika i dagens samhälle. En kaffe och en macka brukar sluta på ca 65 kronor vilket nästan är lika mycket som en lunch på en hel del ställen och då ingår det oftast en kaffe efteråt.  Fika har blivit en lyxvara, ungefär som bio. Att gå på bio kostar ca 95 kronor och då får man oftast sitta långt fram och vrida nacken tills man får spärr. Har man tur kommer det också någon lång jäkel med en hög håruppsättning som sätter sig framför. Folk prasslar med godispåsar och sitter och tuggar, någon pratar i mobil. Men det är väl mysigt antar jag, eller? Kanske bättre man hyr en film då istället för det kostar ju ”bara” 50 kronor, och då får du ha filmen till klockan 18 nästa dag så det är bäst man inte glömmer filmen för då får man betala en dygnshyra som straff och snart kunde jag lika gärna gått och köpt den där filmen jag ville se på Maxi. Men jag är inte bitter, jag går gärna till Maxi för jag har nämligen fobi för fredagsmys och fick nästan en ångestattack första gången jag och min kille skulle hyra film på Hemmakväll och vi stod där med chipspåsen i högsta hugg och jag tänkte att ”jag måste ut härifrån, innan de ser att jag är som dem.  Det är inte ni som är de konstiga det är jag, eller hur var det nu? Det är inte du det är jag? Hur som helst så är det är dyrt med fika.

Jag tänkte ge mig på en rekommendation av en bok idag. Som jag i ett tidigare inlägg nämnde har jag läst Mia Törnbloms bok Självkänsla nu och håller på att läsa den en andra gång. Det här är en bok som handlar om det som Mia Törnblom hävdar är något av det viktigaste vi har, just självkänslan. Boken gav mig massor med perspektiv och man blir inspirerad att ta ansvar över sitt eget liv och sitt mående. Mia börjar boken med att förklara skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Hon lägger in mycket personliga erfarenheter och hon berättar med stor humor och självinsikt hur hon gick från att vara en människa med noll självkänsla till att tycka att hon är härlig som hon utrycker det.  För det mesta drar man lite på smilgroparna när man läser om hennes erfarenheter och hennes möten med olika människor, och man skrattar högt ibland, men boken är också väldigt personlig och stark och det känns lätt att ta till sig Mias öppna och uppriktiga sätt att skriva. En väldigt väsentlig del i boken är den så kallade ”Jag är bra boken” som man uppmanas att skaffa. Den boken är ditt aktiva arbete i jakten på bättre självkänsla.

Jag kan starkt rekommendera Mias bok till alla. Den skulle nästan vara obligatorisk för skolorna, eftersom jag tycker att det känns lika viktigt att ha bra självkänsla som att kunna läsa och skriva.

Så mer Självkänsla åt folket!

I dag tänkte jag vara bara en aning kultiverad. Jag och min pojkvän hade nämligen en så kallad ost och vinkväll igårkväll. Vi är långt ifrån experter på området och förra gången så köpte vi tre ostar och två flaskor vin, men åt en alldeles för stor middag innan så vi var ganska mätta när vi skulle börja smaka ostar vilket resulterade i att båda två låg utslagna i matkoma på soffan klockan tio. Denna gång tänkte vi göra ett nytt försök, och jag begav mig tidigare på dagen till Saluhallen för att inhandla inte tre, utan hela fem ostar. Till saken hör att jag verkligen inte kan något om ostar, och mitt tafatta försök att låta lite van när jag står vid ostdisken genomskådades ganska snabbt av säljaren som stod bakom. Jag kunde namnet på en ost, nämligen Brillat Savarin och detta bara för att jag skrivit upp namnen på ostarna vi smakade förra gången. Men jag började med den och sen försökte jag behålla någon slags värdighet, genom att säga att min pojkvän också önskade en Camembert av något slag. Innan jag hunnit säga Brie så stod jag med en kasse ostar med namn och ursprung jag inte kunde uttala och det hela hade överskridit min budget med 200 spänn.  Student javisst! Tänkte jag när jag vandrade ner mot hemköp för att köpa kex av det oerhört lyxiga märket Eldorado som min ekonomi egentligen tillåter. Det jag tänkte nämna idag som jag vet är ett säkert kort för även den ovane ostsmakaren är som jag tidigare nämnt nämligen Brillat Savarin som är en fet och krämig gräddost från frankrike. Den är gjord på komjölk och grädde och den är väldigt mild i smaken och liksom smälter på tungan. En bra ost att börja med alltså. Jag valde ju också en Camembert som är en vitmögelost från Frankrike och säljaren kallade den kungen av Brieostarna, vi var inte lika imponerade av den tyvärr. Fick också med mig en Mont d'or som är en tvättad kittost som från början kommer från Mont d’Or-massivet i alperna . Den tillverkas på komjölk av djur som betat på över 700 meters höjd och är en så kallad vinterost.  Den sista osten som jag uppfattade var en getost som kan ha varit sorten Cabri Gatineu igenkänt av att den omges av ett tunt lager aska och den var supergod. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var lite dumt att han inte skrev ner namnen på ostarna till mig. Men det är inressant hur mycket historia det finns bakom ostarna. Kan nog även ha varit värt de där extra pengarna för att få reda på att man ska ha en Sauvignon Blanc till getosten eftersom det tar fram smaken på ett alldeles speciellt vis. Saluhallen är rätt trevlig ändå, och ibland måste man lyxa till det lite.

Att reflektera över livet gör vi ju dagligen, men vi lägger ofta stor fokus på hur livet kunde vara istället för hur det är. Vi upptäcker allt vi inte har och suktar efter det, istället för att inse att vi redan är rika och har mer än vi behöver.  ”Jag har tjugo tröjor i garderoben men jag har inte just den där tröjan, och jag vet att jag skulle må lite bättre, eller bli lite snyggare om jag bara fick den där tröjan, sen är jag nöjd. Eller?

En livsfilosofi som jag försöker att leva efter är idén om tacksamhet. Den bygger på att om jag inte redan är tacksam för det jag har så kommer jag inte heller kunna bli tacksam för det jag får. Jag skriver tacksamhetslistor ganska ofta, och jag skriver dessa när jag känner mig deppig, eller när livet känns jobbigt av någon anledning. När jag man börjar rada upp dessa saker så brukar man hela tiden komma på mer saker att vara tacksam för och när jag är klar med listan känner jag mig oftast lite lättare i sinnet.

Jag började skriva tacksamhetslistor efter att jag läst Mia Törnbloms bok; Självkänsla nu. Där är tacksamhetslistorna en ganska väsentlig del i strävan efter en gladare och positivare inställning. Hon vill att man varje dag skriver ner minst tre saker man är tacksam för.

Tacksamhet ger mer perspektiv på tillvaron.  Att du har två ben att gå med känns så självklart för de flesta. Att kunna gå barfota i gräset på sommaren och känna värmen i sanden när du går på stranden är saker vi tar för givna tills det tas ifrån oss. Det svåraste för oss människor verkar vara att vakna på morgonen och känna tacksamhet bara över att man lever. Eller om jag ska citera min lärare ” Bara att förundras över livet och tänka att jag lever idag med tydligen” Som han så lustigt uttryckte det.

Så borde vi kanske känna och börja dagen” Jag lever idag med… Tydligen”

Det här blir mitt första inlägg, Sidan är långt ifrån klar men jag tänker att det är lika bra att börja.

Jag flyttade till Göteborg för ungefär ett halvår sedan. Tidigare bodde jag i halmstad och jobbade på en bensinmack, vilket jag hade gjort i fyra år. I maj förra året gjorde jag ett inträdesprov på Göteborgs folkhögskola. Jag hade nämligen i många år funderat på att gå en musiklinje, men eftersom jag har extrem skräck för inträdesprov så har det aldrig blivit av att jag ens vågat söka. Men på något vis lyckades jag ta mig till skolan den där dagen och jag gjorde det där provet. Jag tror att jag aldrig har varit så nervös i hela mitt liv som jag var då och jag kände mig illamående när jag satt på spårvagnen ner till Saltholmen. Jag hade fått i mig en halv macka och en klunk kaffe, och jag vågade knappt äta mer.  Med risk för att kräkas på Juryn så kanske det var lika bra tänkte jag.

Trots den jobbiga spårvagnsresan och den långa vägen genom Nya varvsallén så infann sig ett lugn så fort jag kom fram till skolan. Jag var först in och jag orkade trots skakiga ben och darrig röst att framföra två låtar a capella. Två veckor senare fick jag ett brev på posten som förändrade mitt liv. Där stod; Välkommen till Göteborgs Folkhögskola!

Ungefär åtta månader senare sitter jag här och skriver mitt första blogginlägg. Vilken klyscha att flytta till storstaden och börja blogga. Idén kom upp när min pojkvän så åt mig att börja twittra, och jag tänkte att jag antagligen har så mycket att säga, jag vet oftast bara inte hur. Ett sätt är ju musiken och det är ju lite det som denna blogg kommer att handla om, men jag kommer även att plocka med lite film, kultur, böcker och nöje.  

Första inlägget avklarat.

 Låt spelet börja:-)